|
VAGS Västerås Amatörgeologiska Sällskap |
|
|
|
VAGS Västerås Amatörgeologiska Sällskap |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
NORRA KÄRREn alkalin intrusion av nefelinsyenit öster om Vättern. Här finns ovanliga mineral. NYTT Nyprospektering utförs av Tasman Metals Ltd.
Klicka här för info
Artiklar och kommentarer om Norra Kärr vilka har presenterats i vårt medlemsblad Litofilen. Texterna och bilderna som presenteras här motsvarar sammanlagt ca 39 st A4-sidor och är därför uppdelade på flera avsnitt. |
Bilden ovan är på en stuff från Norra Kärr i belysning med ultraviolett ljus. Mera om ultraviolett ljus och mineral från Norra Kärr och andra svenska fyndorter finns under Fluorescenta svenska mineral .
Hans Thulin, Taberg
Avsnitt 1 (sidorna 17-27) ur Litofilen 1996/1 jan sid 17-51.
En presentation av området, dess geologi och mineralogi, med genomgång av i litteraturen redovisade undersökningar. Dessutom kompletteringar med av mig utförda undersökningar.
Under fältarbetet i början av 1900-talet på det geologiska kartbladet Gällö upptäckte extrageologen vid SGU, dr. K.E. Norman, en som A. Törnebohm sedan beskrev som den egendomliga bergart, som vid närmare undersökning visade sig vara en variant av nefelinsyenit.
Man hade då funnit ett litet massiv inom det stora granitområdet, som utbreder sig öster om Vättern. Man kallar denna biotitgranit - röd Växsjögranit. Den ingår i den heterogena granitgnejsiga prekambriska (sveco-fenniska) regionen. Området, som man döpte till Norra Kärr efter den då centralt belägna bondgården är ovalt elliptiskt till formen med en största längd om 1200 m och en största bredd 400 m. Se skisser.
Området är beläget 1,5 km öster om Vättern, 15 km från Gränna och 45 km från Jönköping i NNÖ riktning. Gränsen mellan Småland och Östergötland går rakt igenom området, med den största delen ( 1000 m i N-S riktning) fallande inom Småland. Området är beläget vid 58°06'N/14°40'Ö.
A. Törnebohm undersökte 1906 en samling bergartsprover från området - 12 stenanalyser och 300 tunnslip. Han beskrev bl.a. en bergart, som var grågrön, rätt finkornig och som här och var uppvisade porfyriska drag på grund av närvaron av ljusa strökorn. Bergarten kunde dock vara massformig, ofta flasrig och ibland riktigt utpräglat skiffrig.
Törnebohm undersökte bergarten mikroskopiskt i tunnslip och fann att nefelinsyenitens alla beståndsdelar ingick, d.v.s. ortoklas, nefelin, ägirin och framför allt eudialyt ingick konstant. Fältspatens huvudmassa utgjordes av en kalinatron-fältspat med 4,9 % K2O och 5,5 - 9 % Na2O. Mikroklin och albit påträffades också i bergarten fast i mindre omfattning. Han misstänkte tidigt att ett färglöst isotropt mineral kunde vara sodalit. Vidare fann han ådror och fläckar av natrolit frekvent. En kortstänglig ägirin och avrundade korn av eudialyt var framträdande. En del av de ljusa strökornen visade sig vara tavlor, ibland sexkantiga, ofta avrundade, rektangulära - optiskt stämde de med katapleit. Storleken på dessa korn var 1 - 4 mm. Man fann också ljusa strimmor av små katapleitkorn i aggregat - hoppressade katapleittavlor. Därför ansåg Törnebohm att detta var en variant av nefelinsyenit och kallade den katapleitsyenit i sin artikel 1906 i SGU:s skrift C 199. Törnebohm föreläste också om fynden vid Geol. Föreningen, där han ansåg att det rörde sig om en plugg i ett vulkanrör, yngre än omgivande granit.
Törnebohm beskrev de vackert rosenröda eudialytkornen ofta av en ärtas storlek. Bergarten innehöll också nefelin - för det mesta helt klar - men ofta starkt vittrad särskilt i kontakten med graniten. Nefelinsyeniten befanns starkt skiffrad i granitkontakten i påfallande en ljus, nästan vit och utan strökorn. Den vita färgen åstadkoms av nefelinens omvandlingsprodukt - natroliten. Ägirin ersätts här också av hornblände och biotit tillkommer.
A. Gavelin beskrev senare området 1912 i två skrifter:
a. "Ett nytt postarkaiskt eruptivområde i Norra Småland", SGU C 241.
b. "Beskrivning till kartbladet Tranås" SGU ser. Aa 135.
Han gick bland annat in på uppkomstmekanismer.
C. E. Tilley har 1953 i GFF vol 75 beskrivit grännaiten, som han kallar bergarten inom Norra Kärr-området. Han beskriver två olika typer av grännait:
a. grännait med katapleit och eudialyt-fenokrister
b. grännait utan dessa mineral.
Fältspaten i grännaitens grundmassa visade sig vara anortoklas. Han noterade också grännaitens höga nefelininnehåll, vilket redan R. Mauzelius analyserat fram. Förekomst av Na-nefelin tydde på vulkaniskt ursprung av fonolittyp ansåg Tilley.
Under och efter andra världskriget undersöktes och provbröts området av Boliden AB, som inriktade sitt intresse mot de zirkoninnehållande mineralen i grännaiten, men även nefelinen var intressant. Zirkonium har viktig industriell användning som korrosionsbeständig metall, som kan valsa till tunna trådar och har hög smältpunkt, 1852 °C. Zirkonium användes inom kärnkraftsindustrin i bränslekapsling på grund av dess låga absorption av neutroner. Zirkonium användes också som legeringsmetall i eldfasta deglar, i vacuumrör och reaktorer mm. Nefelinen tilldrog sig intresse i mellankrigsperioden. Na-innehållande nefelin kan ersätta soda inom glasindustrin. Det kan också bli billigare för glasbruken då nefelin nedsätter smältpunkten för glasmassan. Ryssarna hade emellertid på 1930-talet börjat utvinna bl.a. nefelin i de nya fyndigheterna på Kolahalvön. Försök har gjorts attt utvinna aluminium ur mineralet. Nefelin har även använts som råmaterial vid porslinstillverkning i stället för fältspat.
1948 ingick Boliden ett avtal med markägarna i Norra Kärr om bolagets rätt att kunna bryta fyndigheten. 1949 på våren påbörjades provbrytning och anrikningsförsök gjordes. Det visade sig emellertid svårt att separera nefelinen och fältspat från ägirin. Det behövdes då man ville ha låg Fe-halt på materialet. Zirkonium fick sedan alltför dålig avsättning, då man på andra ställen i världen funnit andra Zr-rika mineral som monazit och zirkon (särskilt Brasilien med anrikad zirkon i flodavlagringar). Därför avstannade snart provbrytningen.
1974 påbörjade Boliden på nytt nya undersökningar inom Norra Kärr. Man var nu inriktad på nefelinen. Lönsam brytning kunde dock ej uppnås.
Många av de platser där man idag hittar intressanta mineral inom området är just platser för äldre provbrytningar. Samma gäller dikesgrävningarna. Ovanstående uppgifter är hämtade ur en nyutkommen skrift om Norra Kärr av Tommy Stenberg, 1995.
I en artikel i Jönköpings Posten i början av 1995 framgår nu att Boliden AB säljer området då det inte längre är intressant för dem. Under 1994 har Tommy Stenberg, Gränna försett området med informationstavlor på tre språk angående dess geologi - och de är uppsatta utefter en vandringsled, som visar de viktigaste och intressantaste geologiska lokalerna.
Hur man tar sig till Norra Kärr framgår av kartskiss. Det går utmärkt att ta sig dit med bil in i centrala delen av området - till den numera rivna gården Norra Kärr. Man finner parkeringsplats dessutom i söder vid gården Kaxtorp och i norr vid gården Lakarp. Kommer man från norr måste man gå från Lakarp på en skogsstig till de centrala delarna av området.
Norra Kärr ligger i en svagt sluttande sänka på ca. 200 m över havet med en maximal höjdskillnad på 20 m mellan högsta och lägsta punkt. Högst i norr - sluttar åt söder. Området är mycket trevligt att besöka med små lövskogsklädda kullar omslutna av ängar och betesmarker för kor. Ibland särskilt åt väster uppträder kärr och mot norr in i Östergötland tallskog. På grund av att det är mera öppet åt söder ses hällar och block lättare här. Mycket av de fasta klyften ligger under ett relativt tunt jord- och mossikt. Pulaskiten t. ex. ses på 5 ställen där berget sluttar och därför är blottlagt.
Hela nefelinsyenitområdet omges av en röd grovkornig Växsjö-granit. Mikroklin ger bergarten ett rött utseende, och på vissa ställen får graniten en nästan porfyrisk textur genom att mikroklinkornen ökar i storlek. Graniten har fått en markerad skiffrighet i kontakten med grännaiten. Mineralen ligger orienterade i N-S riktning precis som inom hela Norra Kärr-området. Man har på senare år tolkat detta som en kataklastisk struktur, d.v.s. bergarten har sönderbrutits på mekanisk väg. Man har ansett att detta är resultatet av de stora tryck och spänningar, som varit verksamma inom området och som också orsakat den stora förkastningen Vätternsänkan med en lodrätt nivåskillnad på ca. 1200 m. Närheten till den protigina zonen, 35 - 40 km, kanske också spelar roll. Här har vi ju demarkationslinjen mellan det östliga granitområdet och det västliga gnejsområdet.
I väster längs Vätternstranden är graniten starkt deformerad och uppvisar drag av mylonitisering. Man har här genom stora krafter mekaniskt fått en nedmalning av berget. Som jag nämnde ovan ligger mineralen i Norra Kärr parallellorienterade i N-S riktning. Man har i området funnit en foliation av bergarten. Grännaiten har därför ofta ett bandat eller skiktat utseende.
Törnebohm ansåg att det var samma processer som gett både nefelinsyeniten och omgivande granit detta utseende. O. Adamson tyckte emellertid 1944 att foliationen som följer hela kontakten med graniten gör att man måste istället misstänka en primär flytstruktur, som uppkommit sedan magman stelnat.
Grännaiten upptar nästan 90 % av hela Norra Kärr-området. Ytterligare tre andra alkalibergarter har hittats inom området: lakarpit, pulaskit och kaxtorpit. Gårdarna Lakarp och Kaxtorp har givit namn. Pulaskit kommer av en amerikansk nefelinsyenit i centrala Arkansas ( Magnet Cove och Hot Springs). Pulaski County ligger vid foten av Ouachita Mountains med nefelinsyeniter. Pulaski var namnet på en polsk-amerikansk frihetshjälte, som deltog i nationens grundande.
Dessa tre bergarter är mycket mer grovkorniga än grännaiten. De innehåller för mineralogen de intressantaste mineralen. Lakarpiten folieras som grännaiten, men det gör ej kaxtorpiten. Kaxtorpiten tycks vara det äldsta området i Norra Kärr.
Hela Norra Kärr-området omges av en fenitiserad zon. Den är 25 - 100 m bred. Fenitisering är en process där fältspat omkristalliseras och mikroklin ersätts av albit. Det sker på metasomatiskt sätt, d.v.s. den mineralogiska omvandlingen sker till följd av utifrån tillförda lösningar. Fenitzoner ser man ofta runt uppträngande magmatiska bergarter. Fen är namnet på den sydligare av de norska alkalina komplexen i Syd-Norge. I Norra Kärrs fenitzon har Na tillförts graniten och ersatt K. Därför nybildas albit och färgen på bergarten växlar från röd till gråvit i denna zon.
Törnebohm beskrev geologien och mineralogin 1906 för Norra Kärr-området. I den mineralogiska avdelningen nämns de för Norra Kärr typiska mineralen. Han såg faktiskt de flesta mineralen och bedömde de flesta rätt. Men Törnebohm använde termen lakarpit som ett sammanfattningsbegrepp på Norra Kärrrs samtliga bergartsstrukturer - detta trots att han var medveten om de olika bergarternas skilda petrografiska karaktär. Han skriver bl. a. att med lakarpit menar han ett gemensamt uttryck för de olika egendomliga bergarterna inom området. O Adamson anser 1944 att Törnebohms benämning lakarpit skall utgå.
Norra Kärr är en av Sveriges 7 förekomster av alkalina bergarter. De övriga är: Alnö och Åvikebukten i Medelpad, Särna i norra Dalarna, Almunge i centrala Uppland, Kalix i Norrbotten och den senast upptäckta strax V om Västervik (Inte långt från Gladhammar).
Eftersom Skandinavien, norra Ryssland och östra Kanada och Grönland har rikligt med dylika förekomster skall jag nämna något om dessa. Det finns förespråkare för att tro att dessa Nordatlantiska alkalina förekomster har med varandra att göra vad beträffar uppkomstmekanismen. En gång har ju dessa områden hängt samman (Caledonska-Svecokarelska-Grenville-perioderna) Norge uppvisar 5 områden: Fen och Oslo alkalina områden i söder och Söröy, Seiland och Stjernöya i norr. Finland har 5: i centrala Finland Siilinjärvi, som bryts på apatit, och i norr Iivaara, Kortejärvi, Laivajoki och Sokli, som är en av världens största karbonaiter. På Kolahalvön finner man 18 st. bl.a. Lovozero, Chibiny och Kovdor. I Ryska Karelska Republiken finns ytterligare fyra stycken. Dessa nordeuropeiska alkalina områden tror man har släktskap vid tillkomst med de grönländska och östkanadensiska i Quebec ( bl.a. Mt St Hilaire). Doig 1970 har kallat området "North-Atlantic Alkaline Province".
Grännait är en gråaktigt grön finkornig bergart, ofta tydligt skiffrig. Här dominerar alkalifältspater, nefelin, ägirin, eudialyt och katapleit. Vanligen ser man en porfyrisk typ av grännait med strökorn av katapleit och rikligt med små eudialytkorn i grundmassan. I grännait ingår anortoklas, som annars ej påträffas i de andra bergarterna. Natrolit ingår också i grännaiten ibland. Den icke porfyriska grännaiten är mera homogen och har inga fenokrister av katapleit och eudialyt. Fenokrist är ett mer eller mindre kristallformigt strökorn som framträder mot den mera finkorniga grundmassan. Man tror att fenokristerna bildades redan då magman befann sig på ett större djup. När sedan magman steg upp till ytan stelnade resten förhållandevis snabbt, vilket gav en finkornig grundmassa. Grännait utan strökorn kan vara helt Zr-fri. Övriga fältspater i grännait är albit och mikroklin. Katapleit och eudialyt ger grännaiten ett högt Zr-innehåll. Eudialyten ger dessutom grännaiten ett högt innehåll av sällsynta jordartsmetaller -REE. Eudialyt har Ce och Y till 6,87 %.
Beträffande katapleiten så är den primär i Norra Kärr och på typlokalen Langesundsfjorden. Däremot är den sekundär Los Islands i Guinea, Västafrika och i Kakortokit, Grönland. Katapleit innehåller dubbelt så mycket Zr som eudialyt. Grännaitens sammansättning liknar bergarterna lujavrit och chibinit på Kola och även en finsk i Kiihtelysvaara. Grännaitens yttergränser ser litet annorlunda ut med 5 funna kontaktzoner. Här är grännaiten vit, då ägirinen försvunnit. Denna blekta ägirin ser ut som Al-ägirin från Zambia. Kontakterna är bäst studerade i norra området. Fluorit ses öka i kontakten, Fe i ägirin går ut i graniten. Nefelin omvandlas dessutom och vit natrolit bildas. Vidare uppträder biotit och några mörkgrönblå amfiboler (riebeckit är bl.a. sedd i norr). I kontaktzonen ses ibland eudialyten framträda effektfullt i den vita grundmassan.
O. Adamson tar upp 4 lokaler med pegmatitiska sliror. Det är samma mineral som ingår här som i grännaiten - med kornstorleken är större. Anortoklas ingår dock ej. Pegmatiterna kan vara från 2 - 3 cm breda till 3 m. Törnebohm iakttog endast en pegmatitlokal 1906. Genom dikesgrävningar finns nu ytterligare pegmatiter blottlagda i söder - och här finns de största kornen och kristallerna. adamsons 4 lokaler är än idag mycket intressanta och sevärda.
Lokal 1: 400 m från nordändan utmed N-S vägen åt öster. Fyndet är känt för sin vackra lätt blå katapleit, men även rödbrun sådan, Vidare kraftig nästan svart ägirin i kvastar och rosa vacker eudialyt. Nefelinen är blekröd och fet i sin lyster. Mikroklinen är färglös.
Lokal 2: 250 m SV om Norra Kärr-gården på en liten kulle om 20 x 3 m. Rikligt med ägirin, dominerande nefelin, rikligt med katapleit. Man skiljer här på två typer av pegmatit: leucokratisk (ljus) och melanokratisk (mörk). Ägirin-mängden avgör färgen.
Lokal 3: Ligger i SÖ hörnet - liten lokal om bara några meter. Alla kornen är små, storlek vanligen 2 - 5 mm. Mest känd för förekomst av blekbrun prehnit och gieseckitpseudomorfoser efter nefelin.
Lokal 4: Utmed västra sidan av den N-S-gående vägen, ca. 50 - 60 m från lokal 1. Katapleiten är här tegelröd och mycket vacker. Färgen förorsakas av ett nedbrytningspigment.
Lokal 5: Ca. 25 m N om lokal 1. Chokladbrun katapleit. Hittades av mig och Bo Hedberg 1981.
Lokal 6: Diket, som grävdes i mitten av 1970-talet blottade ett antal pegmatitiska sliror i söder strax innanför grinden. Här hittar man de största kornen och kristallerna och dessutom prehnit, analcim, skapolit m. fl. nya mineral, som jag låtit röntga de senaste åren. Här har också flera stuffer med en grovstänglig amfibol hittats. Den är blåsvart till färgen och misstankarna går mot riebeckit.
Inom 11 lokaler har Adamson beskrivit de tre bergarterna lakarpit (2 st), pulaskit (5 st) och kaxtorpit (4 st). De svarar för mindre än 10 % av ytan men är högintressanta. Alla lokalerna är ovala elliptiska i N-S riktning och storleken är 5 - 150 m breda. Högt Zr-innehåll finns framförallt i lakarpit. Något lägre i pulaskit. Kaxtorpit är praktiskt taget Zr-fri. Rosenbuschit finns i båda de Zr-rika områdena.
Denna bergart skulle man kunna kalla arfvedsonit-albit-nefelinsyenit. Vanligen är medelkornstorleken på 3 mm. Här ses rosenbuschit, fluorit, titanit, apatit och mikroklin. Lakarpit finns på två ställen:
a. Utmed den N-S vägen genom området på västra sidan, där en liten kulle om 30 x 15 m är fyndplats. Detta är precis söder om landskapsgränsen Småland-Östergötland. arfvedsonitkristallerna är framträdande och ger bergarten ett fläckigt svart utseende. Det finns massiv lakarpit samt skiffrig och porfyrisk sådan. Katapleit och eudialyt hör ej ihop med lakarpit men ses i kontakten till grännaiten. Rosenbuschit finns i denna.
b. Vid den före detta gården Norra Kärr. Också en liten kulle. Här är kornen större än i lokal a. Mera skiffrig lakarpit ses också. I lakarpit är albit dominerande fältspat.
Denna bergart är blottlagd på 5 ställen under ett jord- och mosslager. Den ligger nära den västra kontaktzonen. Ses bra i sluttningar där mossan skrapats av. Den största lokalen är 50 x 20 m. Bergarten har ett uniformt utseende, både massiv och porfyrisk. Mikroklin är vanligaste mineralet. Annars ingår samma mineral här som i lakarpit, även rosenbuschit fast i mindre omfattning. Ägirin om 3 mm stavar, nefelin, titanit, apatit, fluorit, albit och en intermediärform av arfvedsonit-eckermannit har O. Adamson redovisat. Biotit ingår också.
Denna bergart kännetecknas av sitt innehåll av eckermannit, som har sin typlokal i Norra Kärr. Vidare finns pektolit ibland, men inget Zr-mineral ingår. Mikroklin, albit, nefelin och natrolit ses också.
Fyra områden är noterade av O. Adamson:
a. Den stora södra kaxtorpiten, 150 x 75 m, SV om Norra Kärrs bondgård. Här finns 6 fasta klyft. Många stenar är kraftigt vittrade. Bergarten är den mest skiffriga i området.
b. Här finns en 70 x 20 m stor yta, som är pektolitfattig. Den ligger på båda sidor om landskapsgränsen i norr nära östra kontakten.
c. 40 m västerut, ett litet 5 x 5 m stort område.
d. Ca. 80 m SV om lokal a., en liten kulle om 15 x 15 m, där nefelinen helt saknas och bergarten faktiskt är sur.
A. Törnebohm ansåg att Norra Kärr var en magmaintrusion, som trängt igenom Växsjö-graniten och således skulle Norra Kärr vara yngre än graniten. Han ansåg dock att området inte kunde vara äldre än Jura, 146 - 208 miljoner år. A. Gavelin, 1911 hade en litet avvikande åsikt, då han placerade Norra Kärr som äldre än Visingsö-formationen, men yngre än Almesåkra-formationen, d.v.s. inom prekambrisk tid, d.v.s. före 570 miljoner år.
Per Geijer tog upp åldersfrågan på nytt 1922 i GFF. Han ansåg att alla nefelinsyeniterna i Skandinavien - Kola tillhörde den jotniska-subjotniska perioden av prekambrium, d.v.s. 1250 - 1600 miljoner år.
O. Adamson ansåg liksom Törnebohm att det var ett vulkanrör med plugg, som brutit igenom Växsjö-graniten. Ingen ålder angiven men betydligt yngre än 1500 miljoner år. Harry von Eckermann skrev i sin Lithos-artikel 1968 att han låtit Russian Academy of Science i Leningrad åldersbestämma grännait med K-Ar metoden. Man fick fram 1020 miljoner år - alltså betydligt yngre än omgivande gotiska graniter på 1500 miljoner år. H. Magnusson trodde 1957 att det förelåg ett klart ålderssamband mellan Norra Kärr och Oslos alkalina område och han nämnde permtiden som möjlig ålder, d.v.s. 245-290 milj. år. Samma författare anger 950 milj. år med K-Armetodem 1965. Eckermann hade 1960 pläderat för ett betydligt yngre Norra Kärr än han fick besked om från ryssarna 1968 - nämligen eukambrisk tid, 540 - 570 miljoner år. Eckermann och F. Wickman hade redan 1956 försökt bestämma Alnös ålder med hjälp av U-Pb/Th-Pb metoden och kom fram till 562 miljoner år. H. Koark ansåg i en artikel i GFF 1969 att en ålder på 940 - 1060 miljoner år skulle passa bäst på Norra Kärrs ålder.
I en artikel i GFF vol 99, 1977 tar P. Kresten et al upp åldersbestämningarna för våra nordeuropeiska alkalina bergarter. Alnö är 537 miljoner år, Åvikebukten 542 miljoner år, Kalix 1142 miljoner år, Västervik 1559 miljoner år. Kortejärvi i Finland 1875 miljoner år. Man delar upp deras ålder i 3 grupper; den caledonska-hercyniska omfattande Alnö, Åvikebukten. Särna , Fen, Oslos alkalina område och de tre nordnorska jämte de flesta av Kolas och Karelens områden. Dessa är de yngsta. Mellangruppen består av Grenville-ålderns, vars enda representant är Kalix med 1142 miljoner år. De äldsta är de Svecokarelska alkalina intrusionerna: Norra Kärr, Västervik, Almunge, fyra finska områden och två områden på Kolahalvön.
A. Blaxland publicerade samma år en artikel i Lithos vol 10, 1977 om Norra Kärrs ålder. Han kallade den "agpaitisk magmatism i Norra Kärr"? Bestämning är gjord med Rb-Sr metoden, och han har kommit fram till en ålder av 1580 ±62 miljoner år.
A Blaxland (Glasgow) diskuterar i sin artikel 1977 både Norra Kärrs uppkomstsättt och dess ålder och vidare de eventuella relationerna till andra nefelinsyeniter inom "North Atlantic Alkaline Province". Han påpekar att isotopdata stämmer med ett magmatiskt ursprung för Norra Kärrs agpaitiska bergarter, men också att data från 8 olika mineral inom området pekar på att de utsatts för åtminstone en period av metamorf störning sedan den ursprungliga intrusionen. Den sista tidpunkten för isotopjustering bör ha inträffat för omkring 1250 milj. år sedan, vilket svarar mot den sveconorvegiska (Grenville-) metamorfismen. Intressant är hans resonemang angående Illimaussaq-komplexet på södra Grönland och Red Wine-komplexet i centrala Labrador, Kanada. Båda är agpaitiska komplex med mineralogiska likheter med Norra Kärr. Illimaussaq ligger utanför Grenvillefronten och är ej metamorft omvandlad. Red Wine däremot ligger inom zonen för Grenvilletektonismen och är starkt metamorfoserad. Illimaussaqs ålder är1168 ± 21 milj. åroch Red Wines ålder är1345 ± 75 milj. år. Alla tre alkalina komplexen har en tydlig närhet till Grenvillegränsen, vilket är intressant. För Norra Kärrs del är det den protogina zonen från Trysil i Norge ner till norra Skåne. En direkt geokronologisk relation föreslår Blaxland.
R. Gorbatschev (1960, 1970) har undersökt Almunge nefelinsyenit i Uppland. Han liksom Blaxland pekar på detta områdes åtskilliga petrologiska likheter med Norra Kärr. Almunges ålder är angiven till 1580 milj. år av Doig 1970 och till 1780 milj. år av R. Gorbatschev. Woolley tror emellertid att Almunge kan ha genomgått en metamorfosperiod varför K-Ar-värden kan vara felaktiga. En Rb-Sr-studie behövs för att man skall kunna göra jämförelsen med Norra Kärr.
Norra Kärr hade 1974 placerats i Grenville-gruppen med anledning av Eckermanns ryska undersökning av Vartiainen & Wooley. Nu flyttades Norra Kärr till den större och äldre gruppen svecokarelska alkalina massiv. Den äldsta fyndigheten i denna grupp är Siilinjärvi, Finland på 1785 - 2530 miljoner år. Dock utförd med den äldre K-Ar metoden. Göran Åberg tar upp den prekambriska geokronologien i GFF vol 100, 1978. Han påpekar att Blaxlands ålder ovan är tiden för intrusionen. M. R. Wilson och N. O. Sundin redovisar i en sammanställning i SGU-skriften Nr. 16, 1979 de isotopundersökningar, som gjorts i Sverige mellan 1960 och 1978.
Man har korrigerat åldersbestämningen och fått en ny ålder på Norra Kärr: Blaxlands ålder korrigeras till 1547 ±62 miljoner år. Detta gäller för grännait, pulaskit, lakarpit och kaxtorpit. Rb-Sr metoden har använts. Arfvedsonit från Norra Kärr beräknas till 1365 miljoner år och 1460 miljoner år med K-Ar metoden.
Smålandsgranit från Östergötland får åldern 1693±65 miljoner år. Eric Welin gör sedan 1979 en ny sammanställning av gjorda undersökningar under 1960 - 70-talen med anledning av den nya bedömningen 1977 av isotopåldrar. Samma värden, som i SGU-rapporten redovisas.
Man tror nu rätt säkert att Norra Kärr har uppkommit genom kristallisation ur en magma, som trängt upp i graniten. A. Törnebohm var inne på detta redan 1906.
O. Adamson trodde 1944 att Norra Kärr var en vulkanisk plugg i ett vulkanrör. H. Koark skriver i sin senaste artikel om Norra Kärr 1988 att han också anser detta - artiklar 1960 och 1969. Von Eckermann, 1968 och sedermera A. Blaxland, 1977 och Bibikova et al, 1980 trodde mera på tillkomst genom metamorfos. Koark understryker att en regional metamorfos förelegat i området
Ryska forskare har 1980 försökt lösa Norra Kärrs tillkomstsätt och även ålder. Bibikova, Kogarko och Kononova beräknade Norra Kärrs ålder till 1850±300 miljoner år med Pb-Pb metoden. Sannolikt är det identiskt med Blaxlands bestämning, dock med alltför stor spridning på mätvärdena.
Som bevis för att magma trängt upp i graniten har man att bergartskontakterna är skarpa, intensiv fenitisering har skett närmast kontakten och att brottstycken, s.k. xenoliter av granit påträffas i Grännaiten. Man tror också att strukturen på bergarterna i Norra Kärr är en primär flytstruktur och alltså yngre än deformationen, som påverkat graniten. Jämför påvisad yngre arfvedsonit enligt ovan. Man har även studerat kemiska relationer mellan alkalibergarterna och funnit stöd även här för magmatisk differentiering. Grännaiten anses vara det sista kristallisationsstadiet. Detta pekar den höga Zr-halten på. Zirkonium är ett typiskt element i magmatiska restlösningar. Pulaskiten och lakarpiten har lägre Zr-halt än grännait, men kaxtorpiten har praktistk taget inget Zr alls. Därför tror man att kaxtorpiten är den äldsta alkalina bergarten i Norra Kärr.
Grännaiten har inneslutningar av samtliga övriga alkalibergarter. Dessa andra alkalibergarter är mera grovkorniga än grännaiten. Därför tror man att grännaitmagman vid sin intrusion förde med sig lösryckta på större djup kristalliserade bergarter. Man har dock inte helt klart för sig hela tillkomstförloppet. Det återstår några problem att lösa som att Norra Kärrs mineraluppsättning icke stämmer med vad man förväntar sig hos en magmatisk bergart. Man har intresserat sig för förekomsten av fluorit i Norra Kärr. Den rikliga förekomsten av fluorit jämte likaså vanlig förekomst av pegmatitiska sliror inom området tyder på att magman innehållit stora mängder gasformiga ämnen. Dessa gaser har sedan också medverkat till bildning av de andra alkalina bergarterna. Detta förklarar, säger man existensen av rosenbuschit och pektolit. Helt klart är i alla fall att Norra Kärr är klart yngre.
Fig. 1 Eudialyt med albit och magnesioriebeckit. Bildbredd 10 cm.
Red. anm. I Litofilen visas stuffen i svart-vitt. Stuffen är senare omfotograferad av Frej Sandström.
Sidan Uppdaterad 2012-06-03
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
© 2001-2024 Text och form Allan Ekberg (e-post: pusstirabi at gmail punkt com); Anders Högrelius (e-post: ahs at hogrelius punkt nu)
Till början.